Är man som jag-
ensamstående mamma med två barn varav ett har en kronisk sjukdom.
Som har ett heltidsjobb som inte är världens mest stimulerande, men som har världens bästa kollegor och en väldigt förstående chef, och som därför känner mej väldigt låst på min arbetsplats.
Som spenderar många dagar om året på antingen akutmottagningen, allergimottagningen, på sjukgymnastik, ortopeden, apoteket, hos sjuksköterskan, öronmottagningen eller helt enkelt på isolering på infektionskliniken.
Handsprit, handsprit, handsprit.
Kvalsterdammsuga, damma, torka golv.
Ja.
Då känns livet ganska enformigt emellanåt.
Jag hinner liksom inte ens tänka tanken på att köpa ett gymkort innan vi hamnar en månad på sjukhus.
Orkar inte planera en middag med vänner till helgen, jag vet ju hur det kommer att bli.
Enformigheten kan jag flirta lite försiktigt med genom att skriva.
Skriva blogginlägg.
En och en annan artikel.
Ett par kapitel på den där boken som aldrig kommer att komma någon vart.
Arga lappar till de som klottrar på miljöhuset eller parkerar på min dyra P-plats.
Bara jag får skriva.
Idag fick jag ett fantastiskt erbjudande från en vän på Facebook-
plötsligt har jag hittat lite extra ork i ett annat projekt.
Project X *hihi*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar